Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Vad händer med EU efter corona?

Maria Strömvik talar på framtidsveckan. Foto.
Maria Strömvik talade om en krisdriven europeisk integrationsprocess.

Som en del av framtidsveckan vid Lunds universitet arrangerade LU Futura tillsammans med Centrum för europaforskning den 15 oktober 2020 ett seminarium om EU efter corona. Fokus hos de fyra panelisterna låg på EU:s långa rad av kriser, med coronakrisen som det senaste exemplet. Sammantaget ansåg de att även om coronaviruset sätter press på EU så behöver pandemin inte nödvändigtvis leda till en vändpunkt för EU som politisk organisation.

Den här artikeln publicerades ursprungligen 21 oktober 2020. 


Seminariet leddes av Jenny Julén Votinius och Jonas Granfeldt och bestod av fyra panelister: Maria Strömvik från Centrum för europaforskning och statsvetenskapliga institutionen, Fredrik NG Andersson från nationalekonomiska institutionen, Anna Zemskova från juridiska institutionen, och Anamaria Dutceac Segesten från Centrum för europaforskning och Europastudier. Panelisterna höll varsin presentation innan seminariet övergick till en paneldiskussion.

Ett tema var att skilja mellan kriser och kriser. Maria Strömvik menade att EU har beskrivits som i kris sedan starten och att varje ny kris har utmålats som EU:s oundvikliga dödsstöt. I verkligheten kan man istället se att kriser har drivit på och format integrationen i Europa. Maria Strömvik menade att man bör skilja på kriser som grundar sig i politiska konflikter om sakfrågor och kriser som utmanar några eller flera av EU:s grundläggande värderingar, såsom demokrati och mänskliga rättigheter. Enligt det här synsättet väger krisen för demokrati i Ungern och Polen tyngre vad gäller EU:s framtid än vad coronakrisen gör.

Istället för att skilja på kriser efter allvarlighetsgrad ansåg Fredrik NG Andersson att man bör skilja på kriser beroende på deras ursprung: om de uppkommit externt eller internt. Kriserna i euroområdet är interna i den mening att de grundar sig i problem som är skapade internt inom EU, närmare bestämt att EU har en gemensam valuta utan en gemensam ekonomisk politik. Coronapandemin är istället ett exempel på en extern kris som inte nödvändigtvis pekar på något grundläggande fel i strukturen av samarbetet i Europa. Om inte eurokrisen eller skuldkrisen, som visar på strukturella problem inom EU, har lett till större reformer inom EU kan man inte vänta sig det av coronakrisen heller.

Alla höll inte med om att coronakrisen överskuggas av andra kriser. Anna Zemskova gav ett rättsligt perspektiv på effekterna av coronapandemin som en av de mest allvarliga utmaningar EU har ställts inför. Olika spänningar inom EU:s rättsliga struktur har materialiserats eller förvärrats i samband med krisen. Frågor som kompetensfördelning inom EU, unionens gemensamma värden, mänskliga rättigheter, solidaritetsbegrepp och hur EU:s rättsliga ramverk ska se ut stod i centrum. Corona är alltså en kris som utmanar grunderna i EU:s organisation, och pandemin i sig kan komma att agera som katalysator för både en omvärdering och ett förstärkande av den europeiska integrationen. 

Vad än coronakrisens natur är så finns det en specifik uppfattning hos befolkningen. Anamaria Dutceac Segesten visade offentliga narrativ kring EU:s agerande, där opinionen var att EU inte hade gjort tillräckligt. Samtidigt saknade EU en effektiv mekanism för överstatligt samarbete och den nya kommissionen fick uppfinna samarbetsvägar i hanteringen av coronapandemin. Sverige utgjorde även ett illustrativt undantag: medan opinionen i andra länder var att EU borde få mer resurser att agera ytterligare var svenskarna mer kritiska och avogt inställda mot ökade resurser till EU. 

Sammanfattningsvis sätter coronakrisen press på EU från många olika håll, men huruvida den utgör ett hot för EU:s framtid kan man inte säga säkert. Coronapandemin kan även komma att leda till ökad integration och nya kreativa lösningar för EU, men vilken effekt det kommer ha på EU:s struktur som stort är osäkert. 

Om du vill veta mer om seminariet och se webbinariet i efterhand kan du klicka här