De geopolitiska spänningarna i världen har kraftigt påverkat Europas ekonomi och säkerhetspolitik. EU har de senaste decennierna mött ett allt större ekonomiskt hot från Ryssland och Kina, inte minst i takt med den ökande globaliseringen som har intensifierat handels- och kapitalflöden mellan stater. Sverige har som respons börjat införa hårdare regleringar för utländska direktinvesteringar och nyligen sjösattes en ny lag för så kallade investeringsscreeningar, en granskningsmekanism som syftar till att undersöka aktörer som vill investera kapital i samhällsviktiga sektorer. På europeisk nivå väntas EU-kommissionen lägga fram ett lagförslag om en europeisk harmonisering av granskningsprocesser.

Den 7 februari hölls ett seminarium för att diskutera Sveriges och EU:s investeringsscreening av utländska direktinvesteringar. Vad har de inneburit hittills, och vad kommer de att medföra ur ett ekonomiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv. På seminariet, som samarrangerades av Ekonomihögskolan, Centrum för europaforskning och Svenska Institutet för Internationell Handelsrätt, deltog akademiker, jurister, myndighetsutövare och en representant från Europeiska kommissionen. Ett flertal frågor behandlades inom ämnet investeringsscreening: de praktiska konsekvenserna för juristbyråer som vägleder investerare, de potentiella implikationerna för nationell och EU-rätt, hur nationella myndigheter arbetar utifrån den nya svenska regleringen, och hur det europeiska förslaget om att harmonisera medlemsländernas hantering av kapitalflöden kommer att utformas.

Peter Gottschalk från Lunds universitet inledde den första delen av seminariet, där konceptet investeringsscreening och Sveriges nuvarande granskningsmekanism avhandlades. Den 1 december 2023 trädde en ny svensk lag i kraft som gjorde granskningsmekanismen mer robust och utvidgade antalet sektorer som skulle klassas som känsliga. Bland annat bedömdes infrastruktur- och vårdsektorn vara särskilt känsliga. För att investera i dessa måste investeraren nu genomgå en screening för att säkerställa att investeringen inte utgör, eller potentiellt kan utgöra, ett hot. Ansvaret för granskning av investeringar i dessa områden fick den svenska myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP), som stöds av andra myndigheter som arbetar med säkerhets- och handelsfrågor.

På plats var också Lars-Göran Larsson, ansvarig för ISP:s arbete för investeringsgranskning och Pernilla Trägårdh, vice-generaldirektör på Kommerskollegium, som redogjorde för hur deras organisationer har arbetat med frågan. Deras perspektiv kompletterades av Emma Johansson och Sofie Nordgren, jurister på Roschier respektive Vinge, som berättade hur juristbyråernas arbete har påverkats av den nya lagen. Samtliga vittnade om att det har varit mycket arbete, både inför och efter laginförandet, för att förstå och anpassa verksamheten för att effektivt kunna granska fallen. Emma och Sofie menade att lagstiftningen inte är tydlig nog vad gäller vissa investeringar, exempelvis gällande investeringar av externa parter till företagsrekonstruktioner. Pernilla påpekade också att det är viktigt att Sveriges granskningsprocesser, och i förlängningen säkerhetspolitiken, inte får inkräkta alltför mycket på landets bilaterala ekonomiska relationer - upplevs systemet som alltför komplicerat är risken att investeraren vänder sig till andra länder.  

Den andra delen av seminariet ägnades åt att diskutera investeringscreening på europeisk och teoretisk nivå. Paolo Fucile, jurist på kommissionens generaldirektorat för handel, som arbetar med EU:s lagstiftning om investeringsscreening berättade om ambitionen med en europeisk reglering. Idag har endast 22 medlemsstater i EU en nationell granskningsprocess, vilket underminerar den gemensamma marknaden eftersom kapitalflöden mellan regioner är svåra att kontrollera. Målet är att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning men samtidigt tillåta länder att införa striktare nivåer av granskning om de så önskar. Christer Ljungwall från Göteborgs universitet har studerat investeringsscreening och dess effekter på makroekonomisk nivå och såg positivt på en gemensam lagstiftning. Han menade att en hårdare granskning inte har någon negativ effekt på kapitalinflöden. Tvärtom, hävdade han, kan sådana mekanismer öka ekonomisk stabilitet via transparens, vilket i sin tur lockar externa investerare.

Erik Lagerlöf från Cambridge University diskuterade den rättsliga balansgången mellan EU-nivån och den svenska nivån. Medan EU har exklusiv kompetens i frågor gällande utländska direktinvesteringar har medlemsländerna rätt att styra vad gäller investeringsgranskning inrikes utifrån kriterier som uppfyller nationellt allmänintresse. Idag finns det ett glapp som inte har kunnat täckas effektivt av vare sig EU:s eller nationell lagstiftning, och förhoppningen är att glappet ska tas omhand av kommissionens förslag.

Slutligen deltog alla talare i en paneldiskussion, där både panelen och publiken väckte frågor, farhågor och förhoppningar kring Sveriges och EU:s initiativ. Medan alla var överens om att en europeisk harmonisering krävdes och att Sveriges nya lag fyllde en säkerhetspolitisk funktion, lyftes bland annat farhågor om hur små investeringsbolag ska kunna penetrera den svenska och europeiska marknaden och kunna navigerar på en marknad där medlemsländerna potentiellt har olika nivåer av investeringsscreeningar. Hur kommer det att påverka den interna marknaden och den fria rörelsen av kapital? Det kunde inte någon av deltagarna med säkerhet svara på, men förhoppningen var att striktare regler på en europeisk nivå skulle förstärka EU:s marknad. Slutsatsen var att den svåraste nöten EU har att knäcka består: hur ska EU, och Sverige, uppnå en bra balans mellan säkerhet och konkurrenskraft?