”Populismen är en av de viktigaste frågorna i Europa just nu.” Så inledde Jörgen Hettne från Lunds universitet, som betonade vikten av att förstå och synliggöra populism i en värld där olika politiska partier använder sig av polariseringsmetoder. På andra sidan Atlanten står USA inför ett valår där den tidigare presidenten Donald Trump verkar ha chanser att bli omvald. I Argentina vann nyligen högerpolitikern Javier Milei presidentvalet, efter att ha uppträtt med motorsåg under sin valkampanj för att ”skära ned” den ”statliga elitens” makt. Den tematiska frågan som paneldeltagarna berörde under eftermiddagen var hur populistiska partier växer fram och vilken inverkan deras politiska genomslag har när partierna har intagit en maktposition, framför allt i förhållande till arbets- och socialpolitiken.

Efter introduktionen avhandlades begreppet populism och frågan om hur ämnet har studerats i olika discipliner. Piotr Grzebyk, Universitetet i Warszawa, förklarade att populism inte nödvändigtvis borde bli förstått ur en ideologisk synvinkel eftersom både höger- och vänsterfalanger kan falla under begreppet populism. I stället kan man snarare förstå det som en diskurs som fastslår ett ”vi-och-de”-narrativ. 

Denna typ av diskurs och dess praktiska politiska inverkan belystes under eftermiddagens resterande sessioner, där olika länders perspektiv och upplevelser jämfördes. Först ut var det centraleuropeiska perspektivet, som Łukasz Pisarczyk, Silesia universitet i Katowice, stod för. Enligt Łukasz är den populism som Ungern och Polen upplever idag en följd av det missnöje som började uppstå i takt med genomförandet av neoliberala ekonomiska reformer under 90-talet. De två staterna drog tillbaka arbetsrättsliga välfärdsprogram och höll låga löner för att bli konkurrenskrafterna, något som drabbade arbetsklassen hårt. För att vända trenden har de genomfört reformer som relativt sett haft positiv påverkan på de arbetsrättsliga villkoren och lett till höjda reallöner. Men, partiernas politiska agendor skiljer sig åt. Medan ungerska populister har fokuserat på att öka jobbmöjligheter har Polen fokuserat på sociala välfärdsprogram. Och, medan ungerska Fidesz riktar sig mot medelklassen, har polska PiS en målgrupp som utgörs främst av arbetarklassen. Dock underströk Łukasz att medan vissa förbättringar skett så har dessa reformer genomförts utan legitima och demokratiska processer. Partierna har inte haft som mål att förbättra arbetsmarknadens förhållanden. De reformer och program som utlovats och genomförts har snarare varit ett medel för att samla fler röster och mer makt.

Sverige och Norge, å andra sidan, har upplevt en annan typ av populism. Här i Skandinavien, enligt Andreas Inghammar från Lunds universitet, har populistiska partier pekat ut fackorganisationer som en del av ”eliten.” På senare år har populister även alltmer integrerat en anti-immigratorisk retorik i sin arbetsmarknadspolitik och hävdat att skandinaviska arbetare konkurreras ut av invandrare. 

De populistiska partierna i de två länderna har haft varierade resultat. Medan partierna i Norge delvis lyckats minska på arbetsregleringar har svenska populister haft större motgångar. Därmed har de på senare år behövt rikta sig mot grupper på landsbygden och pensionärer med löften om välfärdsreformer. Andreas menade att Skandinavien har en högre motståndskraft mot populism än de två centraleuropeiska länderna. Invånarna här har generellt en högre tilltro till statens institutioner, konsensus om värdet av facklig representation, och en bred välfärdspolitik (jämfört med Ungern och Polen) som fokuserar på arbets- och mellanklassen. I ett kommenterande anförande redogjorde Mette Søsted Hemme, Aarhus universitet, för det danska perspektivet. Hon berättade att Danmark har haft liknande tendenser med populistiska partier men att dessa, till skillnad från i grannländerna, inte har haft lika stor politisk makt i regeringsärenden.

I den södra delen av den europeiska kontinenten har populismen frodats i kölvattnet av 20-talets kriser. Det menade tre forskare som diskuterade utvecklingen i sina respektive hemländer: Effrosyni Bakirtzi, Goethes universitet, som representerade Grekland; Emanuele Menegatti, Bologna Universitet, som representerade Italien; och Maria Salas Porras, Malagas Universitet, som representerade Spanien. Till följd av statsskuldskrisen – med tillhörande ekonomiska återstramningar – och migrationskrisen har partier med en alltmer kritisk inställning till omvärlden vuxit i en rasande takt, framför allt i Italien och Grekland. Här har EU och andra globala aktörer pekats ut som ”eliten” som ”tvingar” länderna att genomföra åtstramningsreformer som får sociala konsekvenser med höjda pensionsåldrar och höjda skatter. Som gensvar, menar de tre forskarna, utlovar partierna breda och stora välfärds- och arbetsprogram, men när dessa sen väl implementeras är resultaten ofta långt ifrån förväntningarna. 

I slutet av symposiet fick Joakim Zander, Lunds universitet, uppdrag att sammanfatta de olika perspektiven. Han menade att populismen verkar frodas i alla länder även om det finns skillnader. Medan Syd- och Centraleuropas populister framför ett missnöje mot de sociala förhållandena, har Skandinavien upplevt en populistisk rörelse som bygger på skräck och misstanke inför förändring. Medan populister i samtliga länder bygger sin diskurs på anti-globalistisk och anti-migratorisk retorik, pekas olika aktörer ut som fienden, vare sig det är politiker, domare, eller EU. Sammanfattningsvis verkar populistisk politik i arbetsmarknadsfrågor vara snarare ett medel än ett mål för att nå mer makt. Slutligen förutspådde Joakim att vi är på väg att vända blad från en innehållslös populistisk politik mot partier med mer realistiska målsättningar och förslag. Men när det bladet kommer att vändas kunde han inte säga.