EU i det offentliga samtalet
Paneldeltagarna var till stor del överens om att det pratas alldeles för lite om EU i Sverige, både generellt och nu under valrörelsen. Samtidigt påpekade de att unionen har blivit mer synlig i svensk media till följd av “europeiska kriser” de senaste åren, såsom Coronapandemin och Rysslands invasion av Ukraina.
Däremot var paneldeltagarna inte helt eniga om hur allvarlig frånvaron av EU i det offentliga samtalet är och vem som bär ansvaret för att råda bot på den. Niemi menade att kriserna har inneburit en märkbar ökning av EU:s utrymme i det offentliga samtalet, medan Avellan var av uppfattningen att EU har förblivit osynligt i valrörelsen fastän unionen har stor inverkan på hur svensk politik utformas. Vidare tillade hon att väljarnas okunskap om EU är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv och att medierna har ett visst ansvar för att motverka kunskapsbristen om EU.
Blomgren anslöt sig till Avellans bild, men la till att det krävs mer än ökad synlighet för att uppnå ökat väljarengagemang kring den europeiska beslutsnivån. Det är också viktigt att olika positioner och visioner blir tydliga. För att få till stånd en fruktsam diskussion underströks också att EU måste sluta betraktas som en politisk sakfråga och istället ses som det politiska system det faktiskt är.
Politikens och journalistikens ansvar
Efter detta övergick samtalet till att handla om huruvida Sveriges två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, har olika syn på frågor som beslutas på EU-nivån. Ett exempel var EU:s gemensamma budget. Här menade Niemi att hans parti inte tycker exakt likadant som Moderaterna kring vad som ska prioriteras i budgeten, men att de samtidigt är något sånär överens i de flesta frågorna. Han påtalade också att alla riksdagspartier är eniga om EU-budgetens ramar och även i mer specifika frågor, som att EU inte ska ha beskattningsrätt till exempel.
I övrigt handlade panelsamtalet till stora delar om hur man ska göra EU mer lättillgängligt för den svenska väljarkåren, varför det inte redan är så och vilka möjliga lösningar som finns. Blomgren hävdade att varken journalister eller politiker bör betraktas som roten till kunskapsluckan, utan att det snarare handlar om att EU-systemet uppfattas som stängt och svårt tränga sig in i. Avellan var istället av uppfattningen att politik behöver beröra frågor som påverkar enskilda individer för att bli intressant. Hon betonade även att bristen på bevakning av regeringens aktivitet grundar sig i att EU-systemet är slutet, vilket gör det svårt för journalister att närma sig besluten som ska fattas på EU-nivå, samt processerna och personerna bakom dem.
Blomgren slog fast att den svenska demokratin kan få problem när väljare inte ser och hör om EU i nationella valrörelser eller politiska debatter. Han påpekade också att Sverige särskiljer sig i en europeisk kontext. I andra länder, som Frankrike, är EU-politik inrikespolitik där partierna har uttalade och skilda uppfattningar om beslut som ska fattas på EU-nivån. Om Sverige, som tillhör ett av de länder med den svagaste politiska diskussionen kring EU, inte gör något åt detta riskerar det i förlängningen att urholka legitimiteten hos de beslut som fattas, enligt Blomgren.
Niemi svarade att det förs interna diskussioner om EU inom partiet och att det finns underlag om Socialdemokraternas officiella ståndpunkter kring unionen för den som är intresserad. Han berättade också att många väljare han möter ställer frågor om partiets hållning i beslut på EU-nivån. Dock tyckte han att det ofta är svårt att kommunicera frågorna och Socialdemokraternas inställning på ett greppbart sätt, vilket gör att det som når väljarna ofta reduceras ner till för- och motargument gällande “enklare” frågor som euron och EU-medlemskapet.
På motfrågan om varför partierna inte pratar mer om EU när det finns en uppenbar efterfrågan på det, svarade Niemi att det känns märkligt att lyfta EU när journalister sällan ställer några direkta frågor om unionen eller vilken politik partierna vill föra i rådet ifall de skulle hamna i regeringsställning. Avellan förklarar i sin tur att samtidens massmedier, oberoende av om de är en del av public service eller är kommersiella, i mångt och mycket gör innehåll utefter det som efterfrågas av deras publik. Utifrån hennes erfarenhet har intresset för EU-journalistik varit svalt, åtminstone sett till de låga läsarsiffror EU-relaterade artiklar har fått i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.
Lösningar på demokratiunderskottet
Så vad behöver då göras för att vända trenden och få in EU i den nationella valrörelsen? Blomgren underströk att ansvaret, åtminstone på kort sikt, måste läggas på journalisternas bord eftersom de kan pressa politikerna i vart de står. Likt Blomgren uttryckte Avellan att ansvaret måste läggas på massmedia om debatten ska skifta snabbt. För att få till ett sådant skifte menade hon att medierna måste bortse från sina tittar-, läsar- och lyssnarsiffror och orka diskutera frågor som annars inte får så mycket utrymme. Däremot ställde hon sig tveksam till om detta kommer att ske. Niemi hade en något mer positiv inställning. Han var övertygad om att en förändring är möjlig så länge det handlar om frågor som väcker intresse hos väljarna, såsom den fria rörligheten i ljuset av pandemin och de restriktioner den förde med sig.