I det senaste numret av Viewpoint Europe, Förslaget om minimilön i EU – en europeisk angelägenhet eller en svensk olägenhet? (PDF 372 KB, ny flik) visar Jörgen Hettne och Ann-Christine Hartzén hur förslaget om minimilön i EU förhåller sig till EU:s inre marknad och vilken betydelse det har för EU-samarbetet i stort. I ett historiskt perspektiv kan ett förslag till ett direktiv om minimilön inom EU ses som banbrytande.
- Just lönerna ansågs länge vara ett heligt konkurrensmedel på den inre marknaden. Det var tänkt att låglöneländer, där företagen i regel saknar mer kostnadseffektiva tillverkningsprocesser, fortsatt skulle kunna konkurrera med hjälp av lägre lönekostnader, säger Jörgen Hettne som är professor vid Institutionen för handelsrätt och forskar kring EU:s konstitutionella utveckling och EU:s inre marknad.
Löner som konkurrensmedel blev omdiskuterat i början av 2000-talet i samband med EU:s stora östutvidgning. Plötsligt började frågan som tidigare handlade om laglig lönekonkurrens istället att kallas för ”social dumpning”.
- Det nu aktuella förslaget om minimilön är intressant eftersom det i viss utsträckning avser att utjämna förutsättningarna för lönekonkurrens inom EU, även om syftet främst är att säkerställa att arbetstagare i hela EU har en lön som möjliggör en skälig levnadsstandard, menar Ann-Christine Hartzén som är postdoktor vid Institutionen för handelsrätt. Hennes forskning behandlar arbetsfattigdom i Sverige och i EU.
Kommissionens förslag borde därför, enligt författarna, glädja höglöneländer som Sverige som försöker skydda sin arbetsmarknad från utländsk låglönekonkurrens.
Sveriges syn
Istället har förslaget mött ett kraftigt motstånd från både politiker och arbetsmarknadens parter i Sverige. Förslaget ses som ett ovälkommet ingrepp i den svenska lönebildningen.
- Vi lyfter i analysen fram det paradoxala i att en upplevd europeisk angelägenhet uppfattas som en olägenhet i Sverige. Det föreslagna direktivet anger inga lönenivåer utan är utformat så att de medlemsstater där löner sätts genom kollektivavtal fortsatt ska kunna tillämpa denna modell. Direktivet består därför av olika kapitel, där det kapitel som innehåller krav för att säkerställa att minimilöner sätts på skäliga nivåer endast riktar sig till medlemsstater som redan har en lagstiftad minimilön, förklarar Jörgen.
Det finns även tydliga ambitioner i direktivet om att stärka kollektivavtalssystemet i de länder där det nu är svagt.
- Det föreslås att medlemsstater där täckningsgraden för kollektivavtal är lägre än 70 procent ska upprätta handlingsplaner för att främja kollektivavtalssystemet på nationell nivå, påpekar Ann-Christine.
Ingen större risk för den svenska modellen
Reglerna om skäliga nivåer för minimilöner är alltså i sig inte riktade mot Sverige, eftersom löner i Sverige fastställs genom kollektivavtal.
Förslaget, som har framställts i svensk debatt som ett hot, är snarare att betrakta som en uppmuntran att sprida den svenska modellen till övriga Europa, enligt författarna.
- Det tydligaste orosmolnet för den svenska modellen är snarare kraven på transparens för innehållet i de svenska kollektivavtalen. Det medför nya krav för de svenska parterna att tillgängliggöra sina avtal, säger Ann-Christine.
- Möjligen är det detta krav som för tankarna till EU-domstolens dom i Lavalmålet, vilket ofta förekommer i debatten, menar Jörgen.
Lavaldomen handlar om utstationering av arbetstagare och främjar därmed gränsöverskridande tjänster och konkurrens mellan företag. Förslaget om minimilön, däremot, är socialpolitiskt motiverat och syftar till att skydda arbetstagare och hindra skadlig låglönekonkurrens.
- Informationskraven i direktivet måste anses rimliga på en marknad som består av 27 sammanvävda nationella marknader. Den olägenhet detta innebär för svenska förhållanden måste vägas mot det socialpolitiskt angelägna i att förslaget genomförs i resten av EU. Särskilt när man också väger in att det dämpar social dumping mot den svenska arbetsmarknaden, säger Ann-Christine.
Debatten framåt
Det är viktigt att relevanta aktörer i Sverige lyfter blicken och ser frågan om europeisk minimilön i ett alleuropeiskt perspektiv, menar Ann-Christine och Jörgen.
- En enögd vetostrategi utifrån rent nationella utgångspunkter är inte ett förtroendeskapande tillvägagångssätt från ett medlemsland som i andra sammanhang värnar om ett mer socialt Europa.
För mer information, kontakta Jörgen Hettne (jorgen [dot] hettne [at] har [dot] lu [dot] se) eller Ann-Christine Hartzén (ann-christine [dot] hartzen [at] har [dot] lu [dot] se).